Vi tog med oss Agnes och kompisen Nalini ner till stan. Spårarbete (in perpetuum) på tunnelbanans röda linje gjorde att vi valde att ta bilen och som genom en magisk slump fick vi en p-plats precis utanför museet.
Utställningen var fantastisk, med verken i tydliga sammanhang, informativa texter och en bra audioguide där konstnären själv ofta kommenterade. Agnes verkade också gilla det starka förgerna och tydliga linjerna. När vi var på väg ut lyckades jag till och med locka henne till höga skratt och glada tjut inne i de tysta salarna. Extra kul var det med Nalinis långa, svarta hår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar