Tillbaka i USA

En kylslagen morgon i Montreal och planen för dagen var att åka tillbaka till USA för att möta upp vännerna Anneli och Peter i New Hampshire. Första stoppet blev den legendariska delin Schwartz's för att bunkra upp med ett par lunchmackor.

Sedan tog vi omvägen upp på berget för att spana lite på Montreal från ovan. I mitten av bilden ser vi olympiastadion från 1976.

Bredvid stadion ligger Biosfären, som jag nu vet är något helt annat än biodomen. Biosfären har massa djur i olika klimatzoner, medan biodomen är ett ganska trist miljömuseum. Stärkta av denna kunskap (och lite nedstämda av att ingen av bloggens läsare påpekade saken - jag som var säker på att vi hade den bästa av läsekretsar...) susade vi förbi biodomen på väg söderut.

Agnes stortrivdes i bilen när vi närmade oss den pyttelilla gränsstationen precis i hörnet Canada-New York-Vermont.

Där blev vi mottagna av en barsk gränsvakt som undrade varför vi inte valt den stora gränsstationen längs motrovägen.

- Hur kom ni hit?

- Ehhmm... med bil?

- Jamenjagmenar... varför valde ni just den här stationen.

- Ööööhhh... tja... GPS:en sa det till oss och vem är jag att säga emot?

Gränsvakten lät sig nöjas med svaret och efter att vi bedyrat att vi inte hade något kött eller fisk med oss i bilen fick vi susa in i amerikas förenta stater igen. 

Vägen gick oerhört naturskönt över ett antal öar i sjön . 

När vi nått fastlandet igen var det bara en kort bit kvar längs motorvägen innan vi nådde Ben & Jerry's glassfabrik. Där gick vi den guidade turen i fabriken och käkade lite glass - trots att vädret kanske inte var optimalt för det senare.

Vi gick också till företagets kyrkogård för smaker som de tvingats avliva.

Agnes passade på att prova the bully pulpit. Kan vara bra övning inför framtida presidentvalskampanjer.

Dagen till ära hade Agnes tagit på sig sin glass-onesie. Vad annars?

Med magarna fulla av glass åkte vi den sista timmen till våra vänner Peter och Anneli med busfrön Nils och Björn.

Framme i New Hampshire

Vi är framme hos Anneli och Peter - med busungar - i New Hampshire. Det finns ingen uppkoppling i huset, så det kommer att dröja ett tag innan det kommer en laddning bilder.

I Frankrike! Nästan

För att det skulle bli en tidig morgon i går fick vi ställa väckarklockan och sedan väcka bäbisen. Jag är medveten om att det delas ut väldigt få tycka-synd-om-poäng till den som behöver väcka sitt spädbarn för att komma upp i tid.

Vi började med att avverka några mil på motorvägen, innan vi svängde av mot den vackrare kustvägen längs Lake Ontario. I vägskälet låg det påpassligt nog en Tim Hortons där vi kunde tanka kaffe. Tankande ska man annars undvika i Kanada. Soppan kostar nästan en tia litern. Huga. (Inga tycka-synd-om-poäng där heller, säger du?)

Kustvägen var betydligt roligare än den spikraka motorvägen och enligt GPS:en förlorade vi hela 4 minuter på omvägen. 

Inne i Quebéc. Som Frankrike fast kallare, en fullkomligt obegriplig dialekt och betydligt mindre hyfs och stil. Här niar man inte varandra i onödan. 

Framme i Montreal hittade vi enkelt en arkeringsplats i gamla stan. Just som jag med säker hand fickparkerade vår monstertruck bestämmer sig Agnes för att gå i fullt produktionsläge. Av ljudets frekvens och utdragenhet drar vi slutsatsen att vi har en Kod Brun och Christina gör en heroisk blöjbytesinsats i baksätet.

Därefter promenerar vi runt i gamla stan ett par timmar. En riktigt mysig liten stadsdel.

På avstånd ser vi Biodomen, som rymmer fyra olika klimatzoner och 5000 djur.

På andra sidan vattnet ligger Habitat 67 som byggdes till världsutställningen 1967.

Sumo?

Efter att vi checkat in på hotellet går vi igenom matmöjligheterna. Montreal har flera fina restauranger, men vi är inte säkra på att Agnes är riktigt kompatibel med fine dining-konceptet. Istället hittar vi en riktigt trevlig liten bistro, L'express, som är lagom opretentiös. Maten är dessutom utmärkt och till skillnad från barbarerna i det södra grannlandet så lägger fransmännen här upp fullt normalstora portioner på tallriken.

Lagom till vi är färdiga kommer Agnes på att det är dags för hennes kvällsslurk, så vi skyndar hem till hotellet och stället väckarklockan. Imorgon (idag) blir det först lite mer Montreal, sedan drar vi söder ut och in i USA igen.

Tillfälligt avbrott

Vi har äntrat Québec. Fransmän och internet är inte kompatibla, så tills vi antingen har hittat en Minitel-telminal som man kan blogga ifrån eller lämnat provinsen kommer det inte att bli några bilder eller längre texter här på bloggen.

Det här meddelandet tog en timme att ladda upp. Läs det långsamt.

Genom Kanada

Agnes visade sig vara helt opålitlig i morse. Istället för att väcka oss i lagom tid, fick vi ligga och snusa fram till halv nio. I kväll är det jag som stället väckarklockan!

Tanken var att i stort sett susa igenom Toronto, med ett snabbt stopp vid CN Tower på vägen. Det där med att susa gick det sådär med. För det första hade vi valt samma dag som Toronto maraton, så en massa gator där vi (eller rättare sagt Tom)  hade tänkt att köra på var avstängda. Dessutom tyckte någon att det var en bra idé att vägarbeta - och stänga av - två av de tre avfarterna i centrala Toronto, så köerna ringlare låååånga. Lägg till det att kanadickerna verkar helt talanglösa på att köra bil. Jag trodde att DC-trafiken var illa, men soppan av bilar och fotgängare (som alla har det gemensamt att de anser att trafikljus och filmarkeringar bara är till för prydnad) var bortom mänsklig fattningsförmåga.

På vägen till tornet fick vi se en del av Torontos skojiga arkitektur och utsmycknader:

Ett par trötta maratonlöpare i värmefiltar:

CN Tower:

Trots det lite disiga och småregninga vädret var utsikten från tornet riktigt fin.

Det fanns också ett glasgolv att roa sig med. Det kliade lite i benen när man gick ut på det.

Givetvis såg jag möjligheten att ta några tokroliga bilder. Agnes ställde villigt upp som modell:

Hela familjen, till och med Christina vågade sig ut på glaset till slut:

På väg ut ur stan somnade Agnes. Hon missade till en början inte mycket, den första bilten längs motorvägen var utan tvekan den fulaste och tråkigaste hittills:

Men så snart vi kommit en bit utanför staden tog ett varierat jordbrukslandskap i höstfärger vid.

Ett snabbt stopp för kartstudium på en Tim Hortons, Kanadas mest populära snabbmatskedja med över 3000 restauranger. Det tycks ligga en i nästan varenda gatukorsning. Tim Horton var förresten en hockeyspelare.

i försökte också ta oss in på det kanadensiska kongl. flygvapnets museum, men det var tyvärr stängt p.g.a. strömavbrott. Det hade INTE hänt i USA.

Sedan blev det en sväng på mindre vägar längs Lake Ontarois strand, inklusive en tur med en färja.

Området är gammalt lojalist-land. Lojalisterna var de som fortsatte att sympatisera med engelsmännen under den amerikanska revolutionen. När det visade sig att de satsat på fel häst valde flera av dem att flytta till Kanada, där de fick land av den brittiska kronan som tack för att de inte ställt upp på självständighetssidan.

Kvällsmat blev på en liten restaurang i Bath. Torskburgare stod på menyn och till det fick jag en lokal lojalist-öl.

I morgon blir det tidig avfärd - kom ihåg: riktig väckarklocka den här gången - till Montreal där vi räknar med att vara i god tid innan lunch.