Genom Kanada

Agnes visade sig vara helt opålitlig i morse. Istället för att väcka oss i lagom tid, fick vi ligga och snusa fram till halv nio. I kväll är det jag som stället väckarklockan!

Tanken var att i stort sett susa igenom Toronto, med ett snabbt stopp vid CN Tower på vägen. Det där med att susa gick det sådär med. För det första hade vi valt samma dag som Toronto maraton, så en massa gator där vi (eller rättare sagt Tom)  hade tänkt att köra på var avstängda. Dessutom tyckte någon att det var en bra idé att vägarbeta - och stänga av - två av de tre avfarterna i centrala Toronto, så köerna ringlare låååånga. Lägg till det att kanadickerna verkar helt talanglösa på att köra bil. Jag trodde att DC-trafiken var illa, men soppan av bilar och fotgängare (som alla har det gemensamt att de anser att trafikljus och filmarkeringar bara är till för prydnad) var bortom mänsklig fattningsförmåga.

På vägen till tornet fick vi se en del av Torontos skojiga arkitektur och utsmycknader:

Ett par trötta maratonlöpare i värmefiltar:

CN Tower:

Trots det lite disiga och småregninga vädret var utsikten från tornet riktigt fin.

Det fanns också ett glasgolv att roa sig med. Det kliade lite i benen när man gick ut på det.

Givetvis såg jag möjligheten att ta några tokroliga bilder. Agnes ställde villigt upp som modell:

Hela familjen, till och med Christina vågade sig ut på glaset till slut:

På väg ut ur stan somnade Agnes. Hon missade till en början inte mycket, den första bilten längs motorvägen var utan tvekan den fulaste och tråkigaste hittills:

Men så snart vi kommit en bit utanför staden tog ett varierat jordbrukslandskap i höstfärger vid.

Ett snabbt stopp för kartstudium på en Tim Hortons, Kanadas mest populära snabbmatskedja med över 3000 restauranger. Det tycks ligga en i nästan varenda gatukorsning. Tim Horton var förresten en hockeyspelare.

i försökte också ta oss in på det kanadensiska kongl. flygvapnets museum, men det var tyvärr stängt p.g.a. strömavbrott. Det hade INTE hänt i USA.

Sedan blev det en sväng på mindre vägar längs Lake Ontarois strand, inklusive en tur med en färja.

Området är gammalt lojalist-land. Lojalisterna var de som fortsatte att sympatisera med engelsmännen under den amerikanska revolutionen. När det visade sig att de satsat på fel häst valde flera av dem att flytta till Kanada, där de fick land av den brittiska kronan som tack för att de inte ställt upp på självständighetssidan.

Kvällsmat blev på en liten restaurang i Bath. Torskburgare stod på menyn och till det fick jag en lokal lojalist-öl.

I morgon blir det tidig avfärd - kom ihåg: riktig väckarklocka den här gången - till Montreal där vi räknar med att vara i god tid innan lunch.

Första utlandsresan

Tidig morgon! Var planen... men Agnes behagade att sova sött och helt försumma sina plikter som väckarklocka. Det gjorde i och för sig inte så mycket, eftersom jag var uppe alldeles för sent igår för att se på när Nats lyckades sumpa en 6-poängsledning och till slut förlora mot Cardinals. Slut-slutspelat för huvudstadens nuvunna stolthet, med andra ord. Sålunda kom vi inte iväg från Williamsport, PA förrän framåt åtta-halv-nio-tiden. Vädret var krispigt så det blev till att skrapa rutorna på bilen innan det blev åka av.

Vägen som slingrade sig genom de höstfärgade Appalacherna var fantastisk vacker.

En bit framåt eftermiddagen började kaffe- respektive mjölksuget kännas och vi tog av från huvudvägen och gled in i den lilla staden Bath, NY.

Där hittade vi "familjerestaurangen" Chat-a-Whyle som erbjöd en rejäl andra frukost. Planen var att vi skulle stå oss på den hela dagen. Inga problem alls, visade det sig.

Det märks att Halloween närmar sig - i var och varannan trädgård dekoreras det för fullt. Halloweenutsmyckningarna håller på att gå precis lika mycket över styr som juldekorationerna. Här ett hus med ganska kul kattema:

Något som är extremt förknippat med årstiden är pumpor. Längs vägen stannade vi vid en liten gårdsbutik för att köpa äpplen och för att spana in deras "pumkin patch":

Under tiden låg Agnes i bilstolen och övande på sin bästa Silvio Dante-min. Eller Giovanni Henriksen som han heter numera när Little Steven har dammat av peruken för att spela skolteater med norrmän.

Åter till normalläget:

Efter en en massa körande dyker så äntligen dagens första destination upp på GPS:en:

Dags att titta ut genom fönstret och konstatera att någon har satt upp gröna skyltar som säger samma sak som Tomtom... märkligt.

Niagarafallen syns - enligt all världens samlade visdom - bäst från den kanadensiska sidan. Så vi siktar in oss på Regnbågsbron. Efter en kort konversation med en kanadensisk gränsvakt släpps vi in. Första gången i Kanada för mig och Agnes - och första gången utomlands för Agnes.

Från parkeringsplatsen ser man alla hotellen på den kanadensiska sidan.

Det hade mulnat på och var ordentligt kallt, så den fina filten som farmor stickat (och/eller virkat, Christina brukar vara på mig om att jag inte ser skillnad på det) kom väl till pass.

Fallen är faktiskt ganska mäktiga:

När vi tittat oss trötta i ögonen på allt vatten åkte vi vidare en kort bit till hotellet i Toronto, ca en timme från fallen. Väl framme ägnade vi kvällen åt att bada Agnes och att äta lite japanskt från stället tvärs över vägen. Imorgon är planen åter igen att komma iväg i hygglig tid, men till skillnad från idag har vi inget etappmål inplanerat utan tänker bara ta oss så långt vi tycker det är kul på vägen mot Quebec.

En studie i grönt

Eller...

Dags för road trip!

I går packade vi bilen full, ställde GPS:en på "norröver" och brummade iväg! En veckas tur ska det bli, med en sväng upp i Kanada och en förhoppningsvis färgrik resa genom New England.

Vi började i välkänd terräng på väg 270 mot Frederick, där vi svängde av mot första stoppet i Gettysburg. Där finns det kanske mest berömda slagfältet från inbördeskriget och det var där som president Lincoln höll sitt Gettysburg-tal som av många hyllas som ett av de bästa tal som någonsin skrivits. Mycket för att det är föredömligt kort och kärnfullt.

Jag vet inte riktigt vad jag väntat mig, antagligen någon obelisk eller motsvarande som visade slagfältet. Istället visade det sig att det r en alldeles enorm anläggning med svärmande kohorter av inbördeskrigsnördar (samt sydstatsnostalgikeridioter av den typ som hävdar att inbördeskriget alls icke berodde på slaveriets vara eller inte vara, utan på att de slemma nordborna (av någon anledning) inte tolererade sydstatarnas sköna livsstil.

Vi bestämde oss raskt för att komma tillbaka någon annan gång - kanske med någon militäriskt intresserad vän från Sverige som snart borde komma på besök - och brummade vidare förbi Harrisburg och längs Susquehanna River till dess att det blev alldeles mörkt och det var dags att hitta ett motell.

Sit-ups

Att sitta tillbakalutad är faktiskt inte särskilt kul. Det har Agnes nu kommit på och tar varje tillfälle i akt att öva på sit-ups.