Efter stormen

Stormen Sandy missade som tur var DC. Vad vi fick kan närmast liknas vid ett fullt normalt höstoväder. Inte mer än knappt 150 000 elabonnenter i området blev utan ström, vilket är bättre än vid nästan vilket som helst sommaråskväder.

I morse gick vi ut en sväng för att inspektera förödelsen. Eller bristen på förödelse. Kall var det i alla fall. Och regnigt.

Kanske ser vi här en möjlig förklaring till de ständiga elavbrotten.

Ett par av butikerna vid vår plaza var stängda, men de flesta höll öppet.

Agnes var måttligt imponerad och passade på att sova en stund.

Tofs!

Agnes föddes ju med en rejäl kalufs. Alla förståsigpåare har hela tiden bestämt hävdat att håret snart skulle falla av. Av detta har vi märkt mycket lite, istället har Agnes hår blivit längre och längre och når nu ner i ögonen.

Så kan man ju naturligtvis inte ha det. Mitt förslag till lösning var att plocka fram trimmern och ställa den på 1 mm. Problem solved och håret ska ju ändå ramla av. Förslaget resonerade dock inte helt med den ömma modern, så istället blev det en liten tofs.

Whaam!

I går var vi på konstutställning på National Gallery of Art. De har tillfälligt en enorm Roy Lichtenstein-utställning, 100 av hans bästa konstverk ordnade tematiskt i ett tiotal gallerier.

Vi tog med oss Agnes och kompisen Nalini ner till stan. Spårarbete (in perpetuum) på tunnelbanans röda linje gjorde att vi valde att ta bilen och som genom en magisk slump fick vi en p-plats precis utanför museet.

Utställningen var fantastisk, med verken i tydliga sammanhang, informativa texter och en bra audioguide där konstnären själv ofta kommenterade. Agnes verkade också gilla det starka förgerna och tydliga linjerna. När vi var på väg ut lyckades jag till och med locka henne till höga skratt och glada tjut inne i de tysta salarna. Extra kul var det med Nalinis långa, svarta hår.

Hemfärden från New England

Sista inlägget från vår road trip till New England och Kanada. Vi kom ju trots allt hem för några dagar sedan.

Vi börjar med en bild på de vildkalkoner som då och då visade sig på gräsmattan vid huset här vi bodde.

Agnes sitter fastspänd och ser lite ledsen ut för att det är dags att åka hem.

Vi åkte in i Vermont igen och sedan rakt söder ut, genom Massachusetts, Connecticut, New York, New Jersey, Pennsylvania och slutligen Maryland.

På vägen sladdade vi förbi ett flygmusem, som till skillnad från det i Kanada faktiskt var öppet.

Framåt kvällen åkte vi genom New York City. Här ska vi precis korsa George Washington-bron.

Det blev fort mörkt och dags att hitta någonstans att äta och sova i New Jersey. Innan det blev mat på en italiensk restaurang så passade Agnes på att leverera en rejäl bajsblöja. Vi börjar bli riktigt bra på att byta i bilen.

Morgonen efter åkte vi vidare ner genom New Jersey och Pennsylvania. Vi tog en omväg genom Amish-områdena, närmare bestämt genom orten Intercourse. Eftersom det var söndag var nästan allt stängt och vid flera av de stora gårdarna såg vi massa hästkärror uppställda. Amish-folket firar gudstjänst hemma hos varandra och inte i kyrkan.

Efter lunchtid blev det lite mer häst-och-vagn-trafik på vägarna och vi passade på att knäppa ett par bilder.

Sista stoppet på resan blev hemma i Maryland. Vi såg skyltar för en corn maze och kom raskt fram till att vi var tvungna att prova denna amerikanska tradition. Labyrinten är gjord av ett majsfält där man klipper gångar med en GPS-styrd gräsklippare medan majsen är relativt liten. Innan man ger sig in i labyrinten får man en karta och ett frågeformulär. De här gången var temat 1812 års krig och runt om i labyrinten fanns skyltar med svar på frågorna.

När vi var klara återstod bara att åka hem. Agnes var mycket glad över att få träffa en del av gosedjuren som inte fått följa med.

Möte i obygden

Vad är chansen att man råkar springa in i en gammal bekant när man är i Hanover, NH? Ganska bra, tack vare Facebook visar det sig. Megan hade, utan att vi riktigt registrerat det, flyttat till Hanover för att genomföra en del av sina studier på Dartmouth och när hon såg att vi varit hos farbröderna Ben och Jerry och ätit glass hörde hon av sig och undrade om vi kunde ses.

Givetvis kunde vi det!

För övrigt kan rapporteras att Agnes igår kom på att hon kunde dra filten över huvudet. Detta var så kul att hon skrattade så hysteriskt att hon kräktes. Sedan upprepades hela proceduren.

Besök i Blå Huset

Inte så långt ifrån där vi var i New Hampshire bor Duncan, som jag lärde känna när han var i Linköping för att plugga svenska. När vi ändå var i trakterna var det självklart att vi skulle åka dit och säga hej. Tyvärr var Duncans fru Eve i Boston och jobbade, så vi missade henne den här gången.

Några som däremot var svåra att missa var hundarna Hector och Dido. Två gigantiska Schweiziska sennerhundar. Det fanns en viss ömsesidig nyfikenhet mellan hundarna och Agnes, men de tröttnade snart på varandra.

Efter en promenad kring ägorna tog Agnes igen sig lite och såg till att läsa tidningen.

Huset ligger fantastiskt vackert och bakom knuten finns en rejält tilltagen kökstäppa.

Huset är en ombyggnad av ett äldre, ganska trist hus som mest såg ut som två lådor som någon lagt intill varandra.

Duncan och Eve är Obama-supportrar som organiserar telefonsamtal och dörrknackning i området - på väggen i vardagsrummet hänger till och med ett brev från Obama där han tackar för de fina bröden han fått av Duncan under den tidiga primärvalskampanjen 2007. Här är en vägskylt som en lokal konstnär har gjort.

Sköna dagar i New Hampshire

Med magarna fulla med glass lämnade vi Ben & Jerrys-fabriken i Waterbury, VT och en timme senare sladdade vi upp hos Anneli och Peter där vi stannade några dagar. Det sägs att vi missade en del av de mest intensiva höstfärgerna - de försvann märkligt tidigt i år - men det var ändå fantastiskt vackert.

Agnes sov i sin medhavda resesäng och på ett använt lakan för att det skulle kännas tryggt. Ny favoritsovställning sedan ett par veckor är att stå på knä i sängen.

Promenad i omgivningarna:

Vi tog också en utflykt till en äppelodling med självplock. De hade specialiserat sig på gamla sorter (mycket gott) och på "hard cider" (där hade de, för att uttrycka sig lindrigt, en bit kvar). Vi åkte också runt King Arthur för lunch och en tur i deras mjöl- och bakbutik.

Vädret varierade rejält. Ena dagen runt 20 grader och sol - nästa dag regn.

I skogen fanns det ett system av slangar mellan sockerlönnarna. På våren, temperaturändringarna mellan dag och natt får saven att ömsom stiga och sjunka tappar man den, filtrerar och kokar ihop till lönnsirap.