Besök i Blå Huset

Inte så långt ifrån där vi var i New Hampshire bor Duncan, som jag lärde känna när han var i Linköping för att plugga svenska. När vi ändå var i trakterna var det självklart att vi skulle åka dit och säga hej. Tyvärr var Duncans fru Eve i Boston och jobbade, så vi missade henne den här gången.

Några som däremot var svåra att missa var hundarna Hector och Dido. Två gigantiska Schweiziska sennerhundar. Det fanns en viss ömsesidig nyfikenhet mellan hundarna och Agnes, men de tröttnade snart på varandra.

Efter en promenad kring ägorna tog Agnes igen sig lite och såg till att läsa tidningen.

Huset ligger fantastiskt vackert och bakom knuten finns en rejält tilltagen kökstäppa.

Huset är en ombyggnad av ett äldre, ganska trist hus som mest såg ut som två lådor som någon lagt intill varandra.

Duncan och Eve är Obama-supportrar som organiserar telefonsamtal och dörrknackning i området - på väggen i vardagsrummet hänger till och med ett brev från Obama där han tackar för de fina bröden han fått av Duncan under den tidiga primärvalskampanjen 2007. Här är en vägskylt som en lokal konstnär har gjort.

Sköna dagar i New Hampshire

Med magarna fulla med glass lämnade vi Ben & Jerrys-fabriken i Waterbury, VT och en timme senare sladdade vi upp hos Anneli och Peter där vi stannade några dagar. Det sägs att vi missade en del av de mest intensiva höstfärgerna - de försvann märkligt tidigt i år - men det var ändå fantastiskt vackert.

Agnes sov i sin medhavda resesäng och på ett använt lakan för att det skulle kännas tryggt. Ny favoritsovställning sedan ett par veckor är att stå på knä i sängen.

Promenad i omgivningarna:

Vi tog också en utflykt till en äppelodling med självplock. De hade specialiserat sig på gamla sorter (mycket gott) och på "hard cider" (där hade de, för att uttrycka sig lindrigt, en bit kvar). Vi åkte också runt King Arthur för lunch och en tur i deras mjöl- och bakbutik.

Vädret varierade rejält. Ena dagen runt 20 grader och sol - nästa dag regn.

I skogen fanns det ett system av slangar mellan sockerlönnarna. På våren, temperaturändringarna mellan dag och natt får saven att ömsom stiga och sjunka tappar man den, filtrerar och kokar ihop till lönnsirap.

Tillbaka i USA

En kylslagen morgon i Montreal och planen för dagen var att åka tillbaka till USA för att möta upp vännerna Anneli och Peter i New Hampshire. Första stoppet blev den legendariska delin Schwartz's för att bunkra upp med ett par lunchmackor.

Sedan tog vi omvägen upp på berget för att spana lite på Montreal från ovan. I mitten av bilden ser vi olympiastadion från 1976.

Bredvid stadion ligger Biosfären, som jag nu vet är något helt annat än biodomen. Biosfären har massa djur i olika klimatzoner, medan biodomen är ett ganska trist miljömuseum. Stärkta av denna kunskap (och lite nedstämda av att ingen av bloggens läsare påpekade saken - jag som var säker på att vi hade den bästa av läsekretsar...) susade vi förbi biodomen på väg söderut.

Agnes stortrivdes i bilen när vi närmade oss den pyttelilla gränsstationen precis i hörnet Canada-New York-Vermont.

Där blev vi mottagna av en barsk gränsvakt som undrade varför vi inte valt den stora gränsstationen längs motrovägen.

- Hur kom ni hit?

- Ehhmm... med bil?

- Jamenjagmenar... varför valde ni just den här stationen.

- Ööööhhh... tja... GPS:en sa det till oss och vem är jag att säga emot?

Gränsvakten lät sig nöjas med svaret och efter att vi bedyrat att vi inte hade något kött eller fisk med oss i bilen fick vi susa in i amerikas förenta stater igen. 

Vägen gick oerhört naturskönt över ett antal öar i sjön . 

När vi nått fastlandet igen var det bara en kort bit kvar längs motorvägen innan vi nådde Ben & Jerry's glassfabrik. Där gick vi den guidade turen i fabriken och käkade lite glass - trots att vädret kanske inte var optimalt för det senare.

Vi gick också till företagets kyrkogård för smaker som de tvingats avliva.

Agnes passade på att prova the bully pulpit. Kan vara bra övning inför framtida presidentvalskampanjer.

Dagen till ära hade Agnes tagit på sig sin glass-onesie. Vad annars?

Med magarna fulla av glass åkte vi den sista timmen till våra vänner Peter och Anneli med busfrön Nils och Björn.

Framme i New Hampshire

Vi är framme hos Anneli och Peter - med busungar - i New Hampshire. Det finns ingen uppkoppling i huset, så det kommer att dröja ett tag innan det kommer en laddning bilder.

I Frankrike! Nästan

För att det skulle bli en tidig morgon i går fick vi ställa väckarklockan och sedan väcka bäbisen. Jag är medveten om att det delas ut väldigt få tycka-synd-om-poäng till den som behöver väcka sitt spädbarn för att komma upp i tid.

Vi började med att avverka några mil på motorvägen, innan vi svängde av mot den vackrare kustvägen längs Lake Ontario. I vägskälet låg det påpassligt nog en Tim Hortons där vi kunde tanka kaffe. Tankande ska man annars undvika i Kanada. Soppan kostar nästan en tia litern. Huga. (Inga tycka-synd-om-poäng där heller, säger du?)

Kustvägen var betydligt roligare än den spikraka motorvägen och enligt GPS:en förlorade vi hela 4 minuter på omvägen. 

Inne i Quebéc. Som Frankrike fast kallare, en fullkomligt obegriplig dialekt och betydligt mindre hyfs och stil. Här niar man inte varandra i onödan. 

Framme i Montreal hittade vi enkelt en arkeringsplats i gamla stan. Just som jag med säker hand fickparkerade vår monstertruck bestämmer sig Agnes för att gå i fullt produktionsläge. Av ljudets frekvens och utdragenhet drar vi slutsatsen att vi har en Kod Brun och Christina gör en heroisk blöjbytesinsats i baksätet.

Därefter promenerar vi runt i gamla stan ett par timmar. En riktigt mysig liten stadsdel.

På avstånd ser vi Biodomen, som rymmer fyra olika klimatzoner och 5000 djur.

På andra sidan vattnet ligger Habitat 67 som byggdes till världsutställningen 1967.

Sumo?

Efter att vi checkat in på hotellet går vi igenom matmöjligheterna. Montreal har flera fina restauranger, men vi är inte säkra på att Agnes är riktigt kompatibel med fine dining-konceptet. Istället hittar vi en riktigt trevlig liten bistro, L'express, som är lagom opretentiös. Maten är dessutom utmärkt och till skillnad från barbarerna i det södra grannlandet så lägger fransmännen här upp fullt normalstora portioner på tallriken.

Lagom till vi är färdiga kommer Agnes på att det är dags för hennes kvällsslurk, så vi skyndar hem till hotellet och stället väckarklockan. Imorgon (idag) blir det först lite mer Montreal, sedan drar vi söder ut och in i USA igen.

Tillfälligt avbrott

Vi har äntrat Québec. Fransmän och internet är inte kompatibla, så tills vi antingen har hittat en Minitel-telminal som man kan blogga ifrån eller lämnat provinsen kommer det inte att bli några bilder eller längre texter här på bloggen.

Det här meddelandet tog en timme att ladda upp. Läs det långsamt.