Idag firar vi bröllopsdag! Tre år har gått sedan vi sade ja till varandra på stranden i Beddingestrand, vilket följdes upp av ett hejdundrandes där familjen och alla våra vänner fanns på plats. Under dessa tre år har det hänt en hel del, men naturligtvis ingenting som kommer ens i närheten av att Agnes kom till oss.
Firandet började redan på morgonen. Inte med frukost på sängen, men väl med frukost på restaurang. Vi åkte till närbelägna Founding Farmers och beställde in kaffe, te, jos, våfflor och korvmackor. I vanlig ordning gott och mycket. Eller som skåningarna i familjen säger: det var gott för det var mycket.
Eftersom vi vet att Founding Farmers gärna kör sin AC på läge 11, så fick Agnes ha på sig den fina stickade koftan som Farmor har gjort. Agnes trivs väldigt bra i den, den stickade texturen är väldigt intressant att klämma och känna på.
De senaste dagarna har Agnes varit väldigt aktiv när vi lagt henne på mage. Hon lyfter huvudet högt, reser sig på armarna och håller sig kvar länge. Dessutom har hon börjat vända sig på sida. Koordinationen räcker dock inte riktigt till för att rulla hela vägen runt. Men det lär väl hända alldeles när som helst.
Det finns en massa saker man behöver veta för att navigera i världen. Dagens lektion för Agnes handlar om varför det är listigt att lägga en sushi-restaurang vägg i vägg med en akvariebutik.
I morgon ska vi prata om skillnaden mellan små gulliga, duniga kycklingar som säger piiip och kyckling som man äter.
Mamma behövde få ihop det sista på en artikel i går och under tiden tog Agnes och jag en liten utflykt. Dags att ge Agnes lite finkultur - flygkultur - så vi begav oss till Montgomery County Airpark där jag hyr plan. Eller, rättare sagt hyrde plan innan Agnes kom. Först tittade vi in hos min flygplansuthyrare och sa hej, sedan var det dags för lite kaffe.
View Larger Map
Flygplatsrestaurangen ligger på ovanvåningen och det finns ingen hiss. Jag undrade hur jag skulle göra med vagnen. Inga problem! Vi har en ramp, fick jag till svar. Och det hade de... ut genom dörren, till höger, genom grinden, in på plattan, ut bland planen, in genom grinden igen och vips var man inne på övervåningen! Det var ganska sömnigt på flygplatsen så det var inget som lät eller rörde sig på plattan.
Det blev en kopp kaffe i solskenet samtidigt som vi såg en Cub göra ett (1) varv och en C172:a avbryta en landning i den lite byiga vinden för att en stund senare komma tillbaka och smeka ner hjulen i asfalten. När kaffet var slut gick vi tillbaka bland flygplanen och ut i bilen igen.
Nästa stopp blev en sväng in på Wal Mart för att köpa en låda blöjor. Klockan började närma sig matning med väldig fart, men eftersom Agnes så så nöjd och glad ut bestämde jag att vi skulle hinna ut till Homestead för mat, blöjbyte och kanske lite äppelplockning.
Det var ett misstag. En minute efter att vi satt oss i bilen började klagomålen komma in från baksätet. När vi väl kom fram till gården, var det inte läge för annat än ett ninjabyte av blöja i baksätet. Som tur är har an blivit rätt bra på det vid det här laget. Agnes var med på noterna och så snart den blöta blöjan kommit av och skinkorna fladdrade i vinden blev hon glad igen. Vi stannade en stund, fixade med matningen, köpte lite grejer i gårdsbutiken och pratade lite med folk. Äppelplockningen fick vänta - kanske till när Farmor kommer på besök?
Varje gång Agnes lägger sig på skötbordet kommer de fram. Råttorna. De kryper över Agnes mage och kittlar henne i ansiktet med sina morrhår. Idag tog Agnes till slut saken i egna händer med ett rejält grepp i nackskinnet på råttorna.
I kväll var det dubbel premiär för Agnes. Först en premiärtur på DC-områdets tunnelbana. Vi åkte två stationer och klev av vid Grosvenor-Stratmore för att gå på Agnes första konsert. Det var utomhuskonsert med ukuleletema, som en del i Stramore Music Centers sommarserie. Det var också någon slags avslutning för ett ukuleleläger, visade det sig, för när vi kom så var det säkert ett 80-tal ukulelespelare i publiken som satt och kompade Jimmy Buffets Margaritaville. Inte för att det hördes något, men ändå...
Sedan blev det dags för riktig kosert! Innan kvällens huvudattraktion, The Ukulele Orchestra of Great Britain, så vankades det förband... efter förband, efter förband.
(Uppdatering, sedan min fru läst texten och påpekat att jag helt missuppfattat saken: TUOoGB skulle alls inte spela ikväll, det var bara något som jag fått för mig. Alla förbanden var alltså... själva konserten. Jag rodnar lätt av skam, för det kan ju aldrig ha varit så att jag blev missledd att tro att TUOoGB skulle spela för att kanske, ska vi säga, lättare förmås att lyssna på några timmars uckemusik)
Så kul är det inte att se hundra och en variationer av uckemusik (samt en del andra bastardinstrument som banjolin och banjoukulele). Agnes, som till en början var på sitt soligate humör, surnade till och bestämde att vi skulle gå innan huvudakten. Det finns en gräns för hur mycket ukulele man kan absorbera under en och samma kväll.
Så vi får nöja oss med en Youtubeversion istället:
